Självstudier i försvarsspel med tre exempelpartier

De flesta spelare ägnar sig helst åt att söka efter ett vackert angrepp på motståndarens kung än att försvara sin egen position. Då alla spelare förr eller senare kommer att befinna sig i en defensiv position är förkunskaper ett viktigt verktyg för att säkra framgångar. Man skiljer på passivt försvar – som endast handlar om att neutralisera moståndarens hot – och aktivt försvar – där man strävar efter motangrepp. Ulf Andersson var en mästare på båda stilarna, och får visa vägen även denna gång.

Det inledande partiet, Janetschek-Andersson i Köpenhamn 1977, var en skarp och intressant kamp. På det sextonde draget väljer vit ett taktiskt riskabelt springaroffer, vilket tvingar svart att utföra en serie väldigt precisa drag. I slutänden åstadkom svart genom fördelaktig förenkling ett slutspel som omvandlades till vinst.

Sedan förflyttar vi oss till Spanien och vrider fram tiden tio år. I Izeta-Andersson blev det avbytesvarianten i damgambit. Vit väljer att centralisera sin kungsspringare på e5 och därefter spela f4 -f5 för att bygga upp ett tryck på kungsflygeln. Det senare draget är dock ett positionellt misstag som ger svart kontrollen över g4 och h4. Efter ytterligare avancemang på kungsflygeln är vit väldigt svag på sina ljusa fält, vilket svart inte är sen att utnyttja.

I det avslutande partiet Kuijf-Andersson byggde vit upp ett farligt angrepp mot svarts kung. Efter att vit på det tjugonde draget missade möjligheten att öppna upp positionen med f4-f5, satte svart stopp för anfallet genom att själv spela 20…f7-f5. Efter ett briljant försvar erhåller svart en stark springare på f5, och efter att tornet hittat ned till c2 faller vits position isär. Ett typiskt motangrepp!



Kommentera