Hösten på Ljungby schackklubb

Klubbens aktiviteter har legat nere sedan i mars, men onsdagen den 26 augusti startar vi klubbens aktiviteter på Café Spiket. Ungdomar kl 17.30 samt seniorer kl 18.30 som vanligt. Gamla och nya medlemmar är välkomna. Tvål och handsprit finns tillgängligt i lokalen, och styrelsen håller koll på utvecklingen i samhället. Om situationen försämras kommer vi att ta ställning till om vi ska fortsätta med öppen lokal.

Varmt välkomna den 26 augusti
Styrelsen genom
Robert Johansson, ordförande

Självstudier i slutspel med lätta pjäser, med sex exempelpartier

När man ska utvärdera ett slutspel med lätta pjäser handlar det – med risk för upprepning – om pjäsernas aktivitet och bondestrukturen. Generellt sett kan man säga att en löpare är svag när den befinner sig på samma sorts fält som sina egna bönder. En springare föredrar slutna positioner när dess förmåga att hoppa över andra pjäser gör den överlägsen en instängd löpare. Och en löpare, med dess förmåga att kontrollera långa diagonaler över hela brädet, föredrar ett slutspel med bönder på båda flyglarna.






Självstudier i slutspel med torn och lätt pjäs, med fem exempelpartier

I dessa slutspel spelar bondestrukturen en avgörande roll i utvärderingen av styrkan mellan torn och springare, jämfört med torn och löpare. Fördelen av en löpare i en öppen position såväl som en springare i en sluten position är särskilt tydlig när de lätta pjäserna samarbetar med ett torn. Ulf Andersson hade en förkärlek för torn och springare, och han hanterade dem med ofelbar teknik. I sina partier sökte han en bondestruktur som belyste springarens manöverförmåga och som kompletterades av tornet.





Självstudier i tornslutspel med tre exempelpartier

Tornslutspel är det mest förekommande slutspelet i schack. Varje ambitiös schackspelare bör, för att säkra framgång på brädet, ägna särskild uppmärksamhet på tornslutspelets karakteristiska positioner och metoder. I tornslutspel är det nödvändigt med högsta noggrannhet. En eller till och med två bönders övertag kan vara utan nytta om motståndaren kan kompensera för bristen på material med en aktiv kung och torn. Av detta kan man dra slutsatsen att denna typ av slutspel ofta leder till remi. Av samma anledning hävdade den tyska schackmästaren Siegbert Tarrasch skämtsamt att ‘alla tornslutspel är oavgjorda’. Men han myntade också den en av de viktigaste principerna i tornslutspel: ‘Tornen hör hemma bakom fribönder’ – en princip som ofta bekräftats i praktiskt spel. Likadant måste man understryka – som nämnts ovan – vikten av aktiva pjäser. Detta är av yttersta vikt.

Vi fortsätter med att studera Ulf Anderssons teknik. I det inledande partiet mot Larsen har Andersson blott ett svagt materiellt övertag, som han längre in i slutspelet till och med ger tillbaka. Dock kompenserar han med en betydligt mer aktivare kung och torn. I Andersson-Christiansen har svart tre starka bönder på kungsflygeln som Andersson neutraliserar med aktiva pjäser och en fribonde på damflygeln. I det avslutande partiet mot Hübner skapar Andersson en svag bonde på c6. Då materialet är lika neutraliserar Andersson alla möjligheter till motspel och öppnar upp i centrum vid rätt tillfälle och tar befälet med sina aktiva pjäser.



Självstudier i försvarsspel med tre exempelpartier

De flesta spelare ägnar sig helst åt att söka efter ett vackert angrepp på motståndarens kung än att försvara sin egen position. Då alla spelare förr eller senare kommer att befinna sig i en defensiv position är förkunskaper ett viktigt verktyg för att säkra framgångar. Man skiljer på passivt försvar – som endast handlar om att neutralisera moståndarens hot – och aktivt försvar – där man strävar efter motangrepp. Ulf Andersson var en mästare på båda stilarna, och får visa vägen även denna gång.

Det inledande partiet, Janetschek-Andersson i Köpenhamn 1977, var en skarp och intressant kamp. På det sextonde draget väljer vit ett taktiskt riskabelt springaroffer, vilket tvingar svart att utföra en serie väldigt precisa drag. I slutänden åstadkom svart genom fördelaktig förenkling ett slutspel som omvandlades till vinst.

Sedan förflyttar vi oss till Spanien och vrider fram tiden tio år. I Izeta-Andersson blev det avbytesvarianten i damgambit. Vit väljer att centralisera sin kungsspringare på e5 och därefter spela f4 -f5 för att bygga upp ett tryck på kungsflygeln. Det senare draget är dock ett positionellt misstag som ger svart kontrollen över g4 och h4. Efter ytterligare avancemang på kungsflygeln är vit väldigt svag på sina ljusa fält, vilket svart inte är sen att utnyttja.

I det avslutande partiet Kuijf-Andersson byggde vit upp ett farligt angrepp mot svarts kung. Efter att vit på det tjugonde draget missade möjligheten att öppna upp positionen med f4-f5, satte svart stopp för anfallet genom att själv spela 20…f7-f5. Efter ett briljant försvar erhåller svart en stark springare på f5, och efter att tornet hittat ned till c2 faller vits position isär. Ett typiskt motangrepp!



Självstudier i spel mot två svagheter med tre exempelpartier

Många gånger lyckas man plocka en bonde i ett parti, men har därefter problem med att gå vidare. I otaliga partier har ett dåligt förvaltat materiellt övertag slutat i remi, eller ännu värre resulterat i förlust. I partierna nedan demonstreras hur man kan reducera motståndarens möjligheter till motangrepp, tillfogar svagheter i dennes position samt avslutar med ett samordnat angrepp mot flertalet svagheter. Uttrycket svagheter syftar ofta på motståndarens bondestruktur, men det kan också användas på materiellt underläge, oförmåga att kontrollera en öppen linje eller en svag pjäs. I sin bok ”Mitt system” uttryckte Aaron Nimzowitsch det som ett samordnat angrepp på båda flyglarna.

Alla schackspelare är förmögna att identifiera ett fientligt angrepp på en enskild svaghet, men om man kan åstadkomma mer än en svaghet – gärna på varsin ände av brädet – blir det desto tuffare. Man kan föreställa sig en damm där sprickor uppstår en efter en, förr eller senare kommer den att brista. Om man angriper mer än en svaghet på brädet får motståndaren svårt att koordinera försvaret, vilket ofta resulterar i kollaps.

Självstudier i positionellt damoffer med tre exempelpartier

Om ni blev inspirerade av tornoffren från april ska vi nu gå igenom positionella damoffer. Den materiella kompensationen varierar från fall till fall, men den tenderar att hamna i storleksordningen torn + lätt pjäs + bonde. Liksom i exemplen med tornoffer är vägen till vinst inte skriven i sten, utan det är upp till spelaren att korrekt bedöma de positionella fördelarna – t ex kontroll av en öppen linje eller ett kritiskt fält, en stark lätt pjäs eller en fribonde, eliminerandet av en kritisk pjäs hos motståndaren.

Det kan ju vara på sin plats att påpeka en psykologisk fördel vid positionella offer: en motståndare kan överskatta sitt materiella övertag och agera oförsiktigt. Därtill, när positionen på brädet så plötsligt ändras, är det inte helt lätt för en motståndare att växla om från angrepp till försvar.

Nedan finns tre exempelpartier. Ulf Andersson visar vägen även denna gång, åtminstone i två partier. Det tredje partiet är en juvel från 1956 med självaste Bobby Fischer.

Inställd träning – uppdaterad information

Med anledning av Coronaviruset ställer schackklubben in aktiviteterna fram till i höst. Styrelsen träffas i början på augusti för att diskutera situationen, information om träning följer därpå.

Tillgången på träningsmaterial på hemsidan har inte uppdaterats som planerat, där ska jag bli bättre. Nya exempel är tänkta att läggas upp varannan vecka.

Ha en trevlig sommar och sköt om er!


Robert Johansson
Ordförande

Självstudier i positionellt avbytesoffer med två exempelpartier

Ett avbytesoffer i schack uppstår när man ger ett torn i utbyte för en lätt pjäs samt en bonde. Rent materiellt motsvarar detta en förlust motsvarande en bonde (fem bönder för tornet mot en plus tre bönder för bonde och lätt pjäs. Gör man det under rätt förhållanden kan man dock åstadkomma stor positionell skada för motståndaren. Vägen till vinst kommer inte ligga helt öppen, och kommer att kräva taktiska förmåga. Lär man sig att känna igen de strategiska tecknen på brädet för att framgångsrikt kunna utföra avbytesoffer har man kommit en bra bit på väg i sin utveckling.

Följande är tänkbara mål för ett avbytesoffer:
1. Försvagandet av motståndarens bondestruktur i kombination med kontroll av centrum.
2. Avlägsnandet av en viktig offensiv eller defensiv pjäs hos motståndaren.
3. Skapandet av en framskjuten utpost för ditt torn på ett sådant sätt, att när den slås så skapas en fribonde.
4. Säkrandet av centrala fält i kombination med övriga strategiska obalanser, t ex ett övertag i utrymme eller utveckling.
5. Eliminerandet av motståndarens bönder på ett sådant sätt att denne berövas viktiga utposter.
6. Tillintetgörandet av den defensiva positionen hos motståndarens kung i syfte att få till ett avgörande angrepp.

En formidabel utövare av det positionella avbytesoffret är Sveriges egen stormästare Ulf Andersson. Nedan återfinns två exempelpartier från det tidiga 80-talet då Andersson stod på toppen av sin karriär, rankad trea i världen. De berör främst punkterna ett, två och fyra i listan ovan.